ganska ja, alltså. verkligen.

Disney.Snö.Halka.Händer.Kärlek.Vänner.Fint.Förvirrad.Känslor.Nyfiken.Trött.Julmust.
Pepparkakor.Gran.Kulor.Glitter.Kaffe.Chokladkaka.Köttbullar.Kinapinnar.Utmattad.Längtan.Lust.

Ibland kan man summera en dag med endast bra ord.

Saru?

Idag var nog det värsta. Jag har varit sjuk i influensa i en vecka, och har under den tiden haft ett otäckt lock för ena, ibland både, örat/öronen. Jag har knappt hört tvn och allting har varit difust och dimmigt i volym. Inte alls vad jag anser kul men jag antar att måste det ske, kan lika gärna det bli jag. Jag lider redan, släng på lite öronproblem.
Hur som helst spenderade jag kvällen nu med att titta på säsongsavslutningen av Dexter. JA TACK. Om jag kunde skulle jag göra allt för att åka till USA och stalka honom tills jag chansen skulle öppna sig för en totalt crazy fan (jag) att springa fram till honom, krama honom, gråta lite och sen hamna i finkan för hets mot snygging-kändis.
Man kan ju drömma. :)

Imorgonbitti ska jag iväg till vårdcentralen till någon dum allmänläkare för att titta på mina öron som krånglat så in i helvete. Undrar vad de kommer säga? Kanske samma sak som sist jag var där och hade en allergi-inflammation i hela kroppen och mitt ansikte var tre gånger så stort som det EGENTLIGEN ska vara... "Du har ätit för mycket apelsiner"... "Är du förresten allergisk mot apelsiner?""... nej....", "det är apelsinerna".
Om jag fick vara världsledare för en dag skulle jag stänga ner alla vårdcentraler i hela världen och tvinga varje sjukhus att öppa specialistkliniker med läkare som är utbildade i en specifik del av kroppen. Allmän-medicin skulle vara ett minne blott...
Hur som helst. Resten av kvällen ska vi fokusera på att istället vara positiva och glada över att förkylningen jag brottats med den senaste veckan håller på att ge med sig. THANK THE LORD.
Nu.. lite Staying alive och sen film. Idag blir det "Who framed Roger Rabbit?" <3

Snön, Den vita mördaren

Jadå. Visst. Jag älskar snö. Det vet ju precis alla som känner mig. Jag är den enda på jorden som ler med hela ansiktet när snön faller och mest av allt vill ut och mysa i den vita olyckan. Men idag. Idag. Fan heller att jag varit så less på någonting så fort. Vi har haft snö en enda jävla dag och allting bara rasade helt åt helvete. Först fick vi strömavbrott i drygt elva timmar. Det var svinkallt i hela huset uppe i Östhammar där jag är nu, och på det kunde man inte få ut bilen över huvudtaget. Så skotta skotta skotta var det vi gjorde. Fastän man skottade som fan, svor som en sjöman och höll huvudet högt.. ramlade man och skadade knät, grät rakt ut i frustration över att saker alltid ska gå fel och att man bara fick 4 timmars sömn för att man var TVUNGEN att kolla på Deadliest Catch, eftersom kaptenen på en utav båtarna dog. SUCK
Nu är i allafall elen igång, äntligen, och man kan sitta klistrad framför ett utav elementen i huset och hoppas få så pass mycket värme i händerna och resten av kroppen att man inte dör av hjärtstillestånd.

Men jag måste erkänna att det var ganska mysigt att sitta uppe med mamma och Göran halv sju på morgonen i mörkret och dricka Oboy som var uppvärmd på stormkök.
En gnutta av denna sköna landetkänsla och det kändes faktiskt helt okej. Den varma Oboyen och alla stearinljus och sällskapet av mamma och pappa. Helt okej. faktiskt.
Nu ska man väl se till att det blir kallt i kylskåpet så man kan ställa in alla grejor igen från snön på altanen och dessutom kanske stoppa i sig en macka eller två. Eftersom jag brukar vakna ganska sent höll magen inte riktigt med mig vid 7 på morgonen så frukost var ju inte aktuellt. Nu dock börjar kroppen känna efter och hungern släntra förbi.
MACKA-TIME.

see you latoers

snacket genom natten

Tvåtusen olika samtalsämnen på tre timmar. Det är ganska bra gjort det. Men egentligen är det inte mer än normalt i min släkt där grejen att snacka kommer helt naturligt och i omänskliga mängder. En utav de bästa sakerna med att åka till Östhammar och min familj är sättet jag och min mamma umgås på. Vi förflyttas runt i hela huset, byter ständigt sysselsättningar och samtalsämnen men som i en dans. Allting går som på ett spår där vi konstant har en brinnande samtalsämne vi paratar om. Människor vi föraktar, lärare som inte sköter sina jobb, pedofiler, barnmisshandel, prostitution i Thailand, svenska äckliga gubbar som åker till just Thailand för att köpa sex, övervikt, hur söta barn kan vara när de leker, vilka bra kameror det finns, sex, könsstympning, vilka som använder sig av könsstympning och i vilka länder detta sker, morden i midsomer, hur gott det vore med choklad, faktisk tillagning av chokladpudding osv osv.
Allt detta gick på under en fem-timmarsperiod och allt detta pratades om rätt intensivt. Man är klart färdigpratat på många kommande dagar efter att ha helgat hemma hos mamma och pappa.


Hur många samtalsämnen kan man susa igenom men fortfarande komma ihåg alla viktiga saker man pratade om på en och samma dag? haha.
Åh, hjärnlöst att säga men fan, jag älskar att prata.

Det är ju såhär det kan vara

klockan är nu tio i elva på kvällen. Och jag är näst intill gråtfärdig. Visst, jag vaknade på ett fantastiskt humör och solen sken men just nu känns det som att simma i sockervadd. Jag vill inte det här. Jag vill vara ett stöd och jag vill visa hur mycket jag älskar och litar på dig men fan. klart det känns osäkert. Jag är livrädd. Jag förstår att det är svårt för dig med. Att bara dra och göra någonting helt nytt i en helt ny stad och inte veta hur saker kommer reda ut sig.
Men jag då? Jag har vant mig vid ett liv här, med dig, och nu helt plötsligt finner mig i en situation där jag inte längre är speciellt trygg. Ibland hamnar vi i svackor som inte känns lätta att lösa någonstans, inte ens när vi ändå vaknar upp med varandra varje dag. Hur sjutton ska det funka när vi är i två olika städer med fyra timmars avstånd?
Jag är en osäker tjej som älskar dig mer än vad som är vettigt eller nyttigt, mitt liv känns bättre med dig vid min sida, mitt hjärta slår lugnare när du håller mig i handen. Du är min trygghet, min varma filt under kalla vinternätter och min motivation till vardagslivet. Min oxygen. JAG ÄLSKAR DIG. Det är inte meningen att vara dum i huvudet och tjatig och jobbig. Det är inte meningen att göra allting så mycket svårare med att jag också har ångest inför allt detta, inte bara du. Det är heller inte meningen att vara tjejig och paranoid med att du kommer vara ifrån mig i ett år, med endast varannan helg, om ens det, att ge mig. Jag har sår i sidan av munnen, på insidan av kinderna, av alla gånger jag biter mig för att hålla in alla blöta frustrationstårar.
Kommer du ihåg, Kommer du ihåg när vi låg i sängen och tittade på varandra och sa att det alltid skulle vara du och jag? Jag menade det. Men jag oroar mig ändå, och hetsar upp mig. Just för att jag vill dela mitt liv med dig, och att inte få vakna upp brevid dig varje dag gör ont, i hela kroppen.

Så, förlåt.

Jag tycker om dig, för mycket. Det är så det är. Så älska mig med, tyck om mig med, även om jag inte alltid förtjänar det.

Stuffed Ducks

Tittade just på filmen "Julie&Julia" och kände ett jättekonstigt sug av att laga mat. Jag undrar om det faktum att jag är jättedålig på att veta vad jag egentligen brinner för i livet gör att minsta lilla grej som verkar kul lockar mig. Direkt? Kan det vara så?

Hur som helst har denna dag varit tung. Mycket tung. Jag försöker se saker positivt men ibland är det helt enkelt omöjligt. Att Linus skulle flytta till Skövde och att jag eventuellt skulle stanna i Stockholm i ett år innan jag själv skulle flytta är ju en bra ide. Med tanke på att det är lite svårt att få lägenhet där så, är det en Jättebra ide. Men ja. Ett helt år utan Linus. Ett helt år med att bara träffa honom på helger och lov. Inte kul någonstans. När ska mullret i magen lägga sig? Känner mig lite svullen i ögonen efter allt gråt idag, men förhoppningsvis löser allting sig ju närmare detta kommer.

Hur som helst. Bakade jordens godaste kladdkaka för en vecka sedan. Tröst-åt något fruktansvärt pga min lilla sjukdom med balansen. Kände av den idag igen när jag fick kallsvettningar och rös i hela ryggraden och helt plötsligt kände att jag skulle tippa över.
Jag är bara nyfiken.. men hur länge kommer det att ta innan min kropp känner sig okej nog för att man ska kunna röra nacken utan att man faller?